LÄSVÄRT

VI FORMAR VÅRA BARN. VI KAN VÄLJA ATT GÖRA DET MEDVETET ELLER LÄMNA DET ÅT SLUMPEN

Cissi skriver 2 inlägg om könsroller och biologi. Hon frågar sig själv (och läsarna) om det kan finnas en biologisk faktor ändå? Hur kommer det sig att hennes pojke är vild och bilgalen trots att hon är genusmedveten? Känner ni igen hennes tankar? Hur funkar era barn? Har ni själv känt att det kan finnas en uns sanning i biologiska perspektivet och hur möter ni det?

skarmavbild-2016-10-08-kl-08-53-13

Jag tänker så här:

Först och främst: man kan vara bilgalen trots att man är pojke och genusmedvetet fostrad. Det är väl det som är poängen? I slutänden iallafall. Att alla barn kan leka med det de vill utan att kön är relevant? 

Med det sagt så:

Grejen är att man inte är så öppen som man ofta tror. Även den mest genusmedvetna föräldern har stereotypa uppfattningar och föreställningar kring kön. Ibland omedvetet. Och det påverkar hur vi bemöter barnen vilket i sin tur påverkar deras utveckling, deras beteende och deras självbild. 

Sen kan Cissi fråga sig själv: Är Helmer (eller det generella pojkbarnet) intresserad av hjul dvs bilar eller är han intresserad av att det snurrar eller av det mekaniska? Hur kan de bemöta det utan att köpa fyrtioelva bilar? Finns det andra leksaker eller prylar som tillfredställer detsamma? Hur agerar de kring leken? Hakar de på helhjärtat och uppmuntrar eller är de neutrala? Ofta tjoar vi lite väl mycket och det i sin tur påverkar. Vad för slags uppmärksamhet får han när han leker med bilar vs annat? Är möjligtvis pappa bilintresserad? (är man intresserad själv så förstärker och uppmuntrar man ofta omedvetet och jag vet att Cissi är noll intresserad av bilar generellt) Hur agerar andra vuxna kring honom? Hur hanterar de när han beter sig ”pojkigt” vs. mjukare? Finns det nåt sätt man kan använda bil och hjulpill för att uppmuntra pyssel och stilla lekar?

Obs jag har inga svar och detta är alltså retoriska frågor som man kan ställa sig själv som förälder, alltså inte jag som snokar och kräver svar från Cissi eller er.

Cissi funderar även vidare i nästa inlägg; är det tvång och förbud som gäller eller ska man fortsätta erbjuda hela skalan och hoppas att det ger barnet alla möjligheter?

skarmavbild-2016-10-08-kl-08-53-23

Jag tänker som så här med mina barn: Vilka egenskaper och talanger vill jag att de ska utveckla, vilka möjligheter vill jag att de ska ha och hur kan jag motverka att de hamnar i könsmallen?

Jag tror faktiskt inte på att ”erbjuda allt och låta barnet välja” för som ni kanske hajjar med frågorna ovan så vallar vi ofta omedvetet in dem i könsfållan ändå och då väljer de efter det. Jag har diskuterat med miljoner föräldrar som ba ”vi köpte hem bilar och dockor och rosa och blått och lät hen välja själv men titta hen valde ju könat ändå!”. Jag tror på att vara mer aktiv än så, på att kompensera och på att väga upp. Vara en motpol till övriga samhället framförallt.

Och jag tror på att faktiskt tillfälligt våga begränsa barnet (för att på så sätt öppna fler vägar att utforska och upptäcka) och tjata in annat. Jag ser det inte som förbud dock eftersom att de är just tillfälliga och inte skrivna i sten. Jag tror att tillfälliga begränsningar när barnet är litet leder till större frihet senare i livet. 

Om ett barn är dåligt på matte och bara vill till exempel rita så lämnar man det ju inte där, utan man övar och övar och övar. Man förbjuder inte ritandet, tvärtom, men man kanske tar bort pennorna vid vissa tillfällen. Se barnets lek som lärande. Vad behöver hen lära sig? (obs inte hela tiden med fascistmetoder såklart, bara lite aktivare än man egentligen tänkt) Vad behöver hen öva på?

En del tycker detta är kontroversiellt då man inte låter barnet vara sig själv men riktigt så enkelt eller svartvitt är det inte. Jag skulle aldrig drömma om att pressa in mina barn i en mall jag bestämt är det enda som duger, men jag tror absolut att vi formar våra barn. Oftast omedvetet, i samklang med övriga samhället och dess ”sanningar”. Så jag väljer att göra det mer medvetet och konkret. Med utrymme och lyhördhet för deras personligheter såklart. (Men definitivt utan att ursäkta dåligt beteende med att det är så de är. Så som man oftare gör med killar tyvärr.)

Så behöver man vara ”ständigt på tårna” som Cissi frågar sina läsare? Ja jag tror tyvärr det. Är du inte det så lämnar du över till andras sanningar och röster. Att vara förälder är att vara ständigt på tårna. Ständigt medveten. Ständigt aktiv. 

Sen är just Helmer väldigt liten. Han är snart två. Det är lite för tidigt att dra några slutsatser då, barn i hans ålder snöar ofta in på en grej och leker enklare lekar. Att gilla bilar och hjul och att vara röjig och brölig hör till åldern, inte könet. Inga konstigheter.

Men även med tvååringar så kan man börja smått om man vill. Eller ja det bör man ju, de utvecklas ju från start liksom. Köp hem smått pyssel, pyttesmå hjul som snurrar eller annat smått som kräver koncentration och finmotorik. Vi körde mycket med att rita och med pärlplattor när N och T var i samma ålder. När T var liten hade vi även smålego. Det kunde de pyssla med länge.

Sen måste man vara aktiv. Fri lek är sällan fri och barn väljer ofta det de redan kan och är bekanta med. (Däremot är de nyfikna och det ska man utnyttja) När barnet härjar, kastar saker, brölar sig fram, sitt med, ha fysisk kontakt, hjälp honom att göra annorlunda. Var aktiv i leken. Kastar han dockan i golvet så plocka upp den och trösta den? Hur kändes det för dockan, gjorde det ont? Kan man trösta den, hur gör man då? Kanske bädda ner bilen istället, i dockvagnen, om dockan är helt ointressant? osv. Man får nöta in det. Det är ju inte en engångsgrej utan en process.



Skrivet av: ladydahmer.nu

Eftersom att ni ändå inte kommer att klicka in på länkarna som jag länkar så publicerar jag hela inläggen. 

Kommentera här: